SKOGSCERTIFIERING

1. BAKGRUND

FN:s miljö- och utvecklingskonferens år 1992, godkände en deklaration om principerna för vården och skyddet av skogarna och om hållbar utveckling. Detta lade grunden till europeiska principer för ett uthålligt skogsbruk där skogens mångfald bevaras.

I takt med att miljömedvetenheten hos de flesta människor ökat, har det även ställts krav på skogsbruket. Konsumenterna kräver att virkesproduktionen inte äventyrar skogarnas och deras mångfalds fortsatta existens. Därför har man liksom inom många andra branscher börjat certifiera skogsbruket.

1.1.  Vad är certifiering?

Genom certifiering kan man på ett opartiskt sätt, visa att produkten, metoden eller tjänsten motsvarar på förhand överenskomna krav. Certifikatet utfärdas av en obunden part som vid en revision granskar huruvida man uppfyller och agerar enligt vissa kriterier. Kriterierna och andra regler som gäller certifieringen sammanställs i en standard.

1.2. Certifiering i Finland

Delegationen för skogscertifiering i Finland framlade 1999 ett utkast till standarder för Finlands skogscertifieringssystem. Utkastet innehåller åtta helheter, bland annat kriterierna för certifiering, tolkning, datainsamling samt kontroll av virkets ursprung. Kriterierna för certifiering är utformade så, att genom att följa dem försöker man säkerställa skogarnas ekonomiska, ekologiska och sociala värden.

Den finländska certifieringsmodellen (FFCS) möjliggör gruppcertifiering och betonar frivillighet. Gruppcertifiering innebär att alla skogsägares skogar inom ett visst område certifieras samtidigt. Skogsägaren kan genom anhållan välja att utebli från certifieringen.

Ansökan om certifikat gjordes av skogsvårdsföreningarnas förbund för de olika skogscentralernas verksamhetsområden. De första skogscentralerna fick sitt certifikat under 1999 och före utgången av 2000 hade alla skogscentraler fått sina certifikat. År 2003 anslöts Ålands skogsvårdsförenings verksamhetsområde till Kustens skogscentrals certifikat.

Under 2002-2003 reviderades standarderna och det resulterade i nya kriterier som tagits i bruk under 2005.

1.3.  Skogscertifieringens kriterier

Vid certifiering av en skogscentrals eller skogsvårdsförenings verksamhetsområde, finns det 28 kriterier som bör uppfyllas (av dessa gäller 25 på Åland). De är utformade så att de ska beakta både ekonomiska, ekologiska och sociala aspekter.

1.4. Revision

En revision går ut på att en oberoende part (t.ex. DNV) granskar att kriterierna uppfylls. En stor del av revisionen görs ute på fältet via terrängbesök. Följande saker brukar vara av högsta intresse för revisorerna;

•          bevarande av värdefulla livsmiljöer och hotade arter i skogsbruket
•          naturvårdsträd
•          skyddszoner invid vattendrag och småvatten
•          markberedning      
•          skogsförnyelse
•          drivningsskador

2. SKOGSCERTIFIERINGEN STÄLLER KRAV PÅ SKOGSÄGAREN

De skogsägare som deltar i skogscertifieringen, förbinder sig att planera och bedriva skogsbruket enligt de krav som fastställs i kriterierna. I många fall sköts det här automatiskt eftersom firmorna också deltar i certifieringen, men även självverksamma skogsägare bör ju naturligtvis följa kriterierna. Det är ju inte heller bara vid avverkningar som man kommer i kontakt med certifieringens krav, utan även vid andra skogsbruksåtgärder.

2.1. Värdefulla livsmiljöer

Naturvården ställer ganska många krav på skogsägaren. I och med certifieringen har även skogsvårdslagens krav aktualiserats. Enligt skogsvårdslagen ska ju särskilt hänsynskrävande livsmiljöer i skogen bevaras, men certifieringen ställer lite högre krav med ytterligare objekt som ska bevaras helt eller nästan helt.

2.2. Naturvårdsträd

Vid avverkning ska man också lämna död ved kvar på ytan och även naturvårdsträd. Naturvårdsträden som även kallas evighetsträd ska även i framtida åtgärder lämnas kvar och de bidrar på så sätt till den biologiska mångfalden, både som enskilda individer och som boplats och ekosystem för andra individer (t.ex. fåglar, insekter, mossor och lavar). Även när de förmultnar kommer de att vara berikande för den biologiska mångfalden.

2.3 Skyddszoner mot vattendrag och småvatten

Vid skogstransport av virke, iståndsättningsdikning, skogsgödsling, markberedning och hyggesbränning lämnas invid vattendrag och småvatten en skyddszon som binder material och näringsämnen.

3. NYA RUTINER VID SKOGSBRUKSBYRÅN

Nedan följer en beskrivning över de för skogsbruksbyrån viktigaste rutinerna och projekten.

3.1. Inventering av skyddade biotoper

Enligt skogscertifieringens kriterium 10, ska skogsvårds- och naturvårdslagens särskilt hänsynskrävande/värdefulla livsmiljöers särdrag bevaras, vid planering och utförande av skötsel och användning i ekonomiskogar. Därtill ska särdragen bevaras helt eller nästan oförändrade i andra värdefulla livsmiljöer. För att man skall kunna bevara dessa livsmiljöer är det viktigt att det finns så heltäckande uppgifter som möjligt beträffande deras lokalitet och art. Eftersom det är frågan om livsmiljöer som beskrivs i lagen, bör man också för lagövervakningens del ha goda kunskaper om dem.

3.2. Regionalt skogsprogram för Åland

Enligt kriterium 1 i den gamla standarden skulle det finnas ett  skogsprogram för bärkraftigt skogsbruk för området. Programmet skulle innehålla bl.a. en beskrivning av de utvecklingsbehov och mål som hänför sig till ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter. Detta kriterium har fallit bort eftersom skogsprogrammet ändå krävs enligt finsk skogslagstifning. Den åländska lagstiftningen förutsätter inte att det finns ett skogsprogram, men eftersom det visat sig vara ett i många avseenden värdefullt arbetsdokument, kommer det även i fortsättningen att uppdateras och revideras.

3.3. Uppföljning av vården av skogsnaturen

Den s.k. naturvårdsgranskningens syfte är att mäta nivån på vården av skogsnaturen. Samtidigt utvisar den även hur flera olika kriterier efterföljs. Följande saker noteras vid granskningen;

•          naturobjekt (värdefulla livsmiljöer) och bevarande av särdragen i dem
•          vid avverkning sparade träd (naturvårdsträd)
•          vattenskydd
•          markberedning, terrängskador
•          landskapsvärde

Uppföljningen görs på ca 15 avverkningsytor/år (i huvudsak förnyelseavverkningar).

3.4. Uppföljning av drivningsskador och svampskador

Enligt kriterium 3 skall spridning av rotticka hindras, och enligt kriterium 5 ska drivningsskador i gallringsavverkningar undvikas. För att kontrollera detta, finns det ett sampelbaserat uppföljningssystem för bekämpning av rotröta och drivningsskador.

Drivningsskadorna (stam- och markskador) granskas liksom naturvårdsgranskningen på ca 15 avverkningsytor/år, men endast i gallringar.

Uppföljning av bekämpning av rotröta görs på sådana avverkningsytor där man behandlat stubbarna med preparat för att motverka spridning av rotröta. Vid uppföljningen kontrollerar man att preparatets täckningsgrad på stubbarna är tillfredsställande.

3.5. Skogsbruksplanering

Skogscertifieringen kräver att skogbruksplanering som beaktar natur- och miljöaspekterna ökar årligen så att den tillsammans med tidigare uppgjord, gällande skogsbruksplanering alltid täcker minst 50 % av fastigheter eller skogsbruksenheter som är åtminstone 20 ha.

3.6. Miljövård vid dikningsobjekt och vägbyggen 

Vid iståndsättnings- och skyddsdikning skall uppgöras en plan för skyddande av vattendrag, d.v.s. en vattenskyddsplan. Vattenskyddsplanen ska omfatta bl.a.

•         åtgärdernas effekt på vattennivån
•         beaktande av skyddsobjekt och särskilt viktiga livsmiljöer
•         eventuell erosionsrisk
•         lutningsgrader och ledande av vatten
•         vattenvårdsåtgärder och deras dimensionering