Redan för tusen år sedan, under vikingatiden, hade Åland en ganska stor befolkning.
Människorna levde på fasta Åland, medan skärgården ännu var obebodd. Vi vet ganska
lite om hur livet gestaltade sig för dåtidens ålänningar. De flesta försörjde sig som jord-
brukare, jägare och fiskare och en del begav sig säkert på vikingafärder i österled längs
de ryska floderna.

Om denna spännande men avlägsna tid berättar här antivkarie Jan-Erik Tomtlund.


Fördelningen över gravfält från yngre järnålder på Åland visar att bygden är koncentrerad till huvudöarna medan skärgården saknar fast bosättning, Bilden motsvarar vikingatida förhållanden. Skärgårdens östra del samt Kökar saknas på kartan.

Den första glimten av vikingarnas värld
Man kan undra vad vördnadsfulle finströmsprästen Frans Petter von Knorring tänkte, när han våren 1846 studerade ett underligt silvermynt som man just hittat på en åkerväg vid prästgården. Von Knorring var en lärd man. Han visste säkert myntets betydelse eftersom han samma skänkte bort det till universitetet i Helsingfors. Vad man funnit var ett arabiskt silvermynt, en samanid med präglingsåret 334 efter profeten Muhammeds utvandring från Mecka. Omräknat till vår tideräkning tillverkades myntet år 946.

Myntet låg ensamt, och trots ihärdigt sökande på platsen fann man inga fler. Men samma år, 1846, hittades ännu ett arabiskt silvermynt på Åland. Detta kom från Godby och tillvaratogs av apotekaren Otto Wilhelm Montell. Det myntet, en abbasid, var mer än 100 år äldre och präglades i Bagdad år 191,
dvs år 813 efter vårt sätt att räkna.

Dessa två mynt är de första kända av de många arabiska silvermyunt som tagits tillvara från åländsk jord. De är viktiga för vår kunskap om vikingatiden genom att vara konkreta belägg på Ålands ställning under denna dynamiska och omvälvande tid.

Vikingarnas tid och tiden före
Exakt hur lång vikingatiden är på Åland vet vi inte, vi är både osäkra på både dess början och dess slut. Rent allmänt brukar man dock säga att vikingastiden omfattar 800-talet och 900-talet e. Kr och avslutas någon gång på 1000-talet. Som hållpunkt för början av vikingatiden brukar man sätta årtalet 793 då engelska dokument omtalar att pirater plundrade klostret Lindisfarne. Vikingatidens slut sammanfaller allmänt med övergången från hednisk till kristen tro, men exakt när detta skett vet vi inte för Åland.

Ålands bebyggelsehistoria sträcker sig 6000 år bakåt i tiden med skiftande perioder av dynamik och stagnation. För järnålderns del, den period som varar från ca 500 f. Kr. till 1000-talet e. Kr och där vikingatiden utgör en avslutande del, antyder forn-lämningar och fornfynd följande.

Under järnålderns tidigaste del sker av olika anledningar en nedgång av bebyggelsen. Den bygd som tidigare etablerats inom skärgården överges, och bosättningen koncentreras till de åländska huvudöarna. Den kulturella kontakten med omvärlden bör ha försvagats då de ledartefakter som hittats i form av gravfynd och lösfynd är förhållandevis få. Särskilt märks detta under den period av förhistorien som präglades av den romerska stor-markten. Av fynden att döma måste Åland då ligga i ett kulturellt och handelsmässigt bakvatten. Den ström av importgods från det romerska riket som når skandinavien under denna period i form av mynt, vapen, glas, dryckesserviser och andra lyxartiklar går ålandsöarna helt förbi. Endast ett fynd är känt, en guldfingerring som dateras till 300-talet och är funnen på skärgårdsön Lappo. Fyndorten var med största sannolikhet ej bebodd då. Ringen kan istället ha tappats där av någon förbiresande på väg mellan Mälardalen och finska fastlandet.

Den bild som ges av det arkeologiska material visar bara de materiella kontakterna med omvärlden. Brist på importfynd behöver inte ha en motsvarighet i en samhällelig och social nedgång. Det fanns säkert ett fungerande samhälle av något slag med viss hierarkisk uppbyggnad men där samhällets toppar inte kunde manifistera sig så påfallande som sina kollegor i övriga skandinavien. Gravkonstruktioner och lokalisering i landskapet antyder en kulturell och bebyggelsemässig kontinuitet bakåt i tiden. Antalet gravar är så pass få att vi får anta att det är fråga om minnesmärken för en släkt eller en bygds huvudmän eller motsvarande kvinnor.

En förändring i bebyggelsemönstret inleddes vid mitten av 500-talet, då den period man kallar merovingertiden började. Som namnet antyder är nu de kontinentala frankerna, vars kungaätt perioden fått sitt namn från, politiskt och kulturellt dominerande. För Ålands del inlemmas öriket i en västskandinavisk intressesfär, vilket visas genom ett nytt begravnings-skick där gravhögar och jordtäckta stensättningar som bildar större eller mindre gravfält. Man antar att huvudöarna får ett befolkningstillskott genom invandring från främst Mälarområdet och att bygden i detta sammanhang förskjuts till lägre liggande områden som är mer lämpade för odling och boskapskötsel. Dessa områden utgör nu kärnan i dagens odlingsbygd på fasta Åland.

Gravfynden antyder också att det nu fanns ett samhällsskikt som hade kulturell kontankt med nordiskt och kontinentalgermanskt område. Den merovingertida bygd som etablerats och stabiliserats bildar här som i övriga norden den befolkningspotential som kan vara en av förutsättningar för den vikingatida expansionen.

Befolkning och bebyggelse
Karta 1 och 2 visar utbredningen av den vikingatida bebyggelsen på Åland med kända höggravfält som underlag för kartorna. Som tidigare nämnts är bygden koncentrerad till de åländska huvudöarna. Prickarna representerar 381 skilda gravfält med antal gravar per gravfält som varierar från 3 till 180 anläggningar. Vi kan hypotetiskt anta att samtliga tillhör vikingatiden. Det behöver inte vara sant, men felmarginalen bör var mininal. Man brukar räkna med att ett gravfält tillhör en bebyggelseenhet, och dess större gravfältet är, dess längre har den bebyggelseenheten varit i bruk. Om stora gravfält har varit i bruk länge finns där gravar från skilda århundraden medan små gravfält har kortare brukningstid. Ser vi sedan utvecklingen som en fortgående expansion och kolonisation av mark bör små gravfält också vara anlagda senare än de stora.

Det har gjorts många arkeologiska befolkningsberäkningar med gravfält som bas, och gemensamt för dessa är att givna slutsiffror alltid har en stor osäkerhet. Samma förhållanden gäller for denna beräkning som till del utgår från Björn Ambrosianis tankar. Utifrån sina populationsberäkningar från Mälardalen har han analyserat två totalutgrävda gravfält från Saltvik och Sund, Kvarnbacken i Bertby samt Långängsbacken i Kastelholm, och där beräknat den levande gruppen bakom gravfälten till 11–12 individer. Siffrorna överensstämmer med hans tidigare framlagda tanke att en förhistoriskt bebyggelseenhet på ett eller möjligen två hushåll skulle svara mot 10 - 15 individer. Så om vi multuplicerar våra nära 400 gravfält med 10 skulle vi få en vikingatida befolkning av nästan 4.000 människor. Är det sannolikt?

Den centrala järnåldersbygden i Saltvik. Kartan visaren strandlinje som motsvarar dagens tiometers-
kurva och visar förhållanden då vattenleden mellan Saltvik och Sund låg öppen, Höggravfält från yngre
järnålder ses som fyllda ringar i fem storlekar. De representerar gravfält med mindre än 10 anläggningar,
10–19 anläggningar, 20–39 anläggningar, 20–79 anläggningar och gravfält mer än 80 anläggningar.
Markeringen vid Bertby är det i texten omnämnda gravfältet på Larsas Kvarnbacke, och en bit väster om
detta har Ålands största vikingatida silverskatt påträffats. Fornborgen Borgboda, som ligger vid farledens
smalaste del, är markerad som en stjärna.

Det finns en möjlighet är att jämföra dessa siffror med riktiga populationsberäkningar från historiskt tid.
Lättast tillgänglig är den sockenvisa statistik som 1700-talsskribenten Radloff presenterar och jämföra den med våra siffor.

Socken	Vikingatida befolkning	Befolkning 1749	Befolkning 1790
Saltvik	830	889	1165
Finström/Geta	850	1400	1678
Jomala	640	1140	1678
Lemland/ Lumparland	170	801	1008
Sund/ Vårdö	700	1209	1510

Siffrorna visar att fasta Åland under vikingatiden kan ha en befolkning som motsvarar ungefär hälften av den befolkning
som fanns under 1700-talet.Tabellens siffror kan kommenteras lite. För Lemland/Lumparland har som kartan visar bara en del av markområdet för socknarna tagits i anspråk under vikingatiden. Befolkningsunderlaget för Sund tar också upp den underlydande kapellförsamlingen Vårdö sam inte hade någon befolkning under vikingatiden.

Nu behöver denna beräkning inte vara den rätta. Den tidigare citerade Ambrosiani har utifrån gårdars mantal och gravgruppering samt jämfärelse med svenska hundaren framlagt tanken att det på Åland funnits 200 bebyggelser. I så fall kunde befolkningsunderlaget för Ålands vikingatid varit något mellan 2000 och 3000 människor.

Samhälle och organisation
Vi vet inget om den vikingatida samhällsbildningen på Åland. Allt som har skrivits och skrivs i denna fråga är inget annat än hypoteser, teorier och fantasier som i bästa fall kan få stöd av det arkeologiska materialet. Men någon slags övergripande organisation och samhällsbildning bör man ha haft.

Först och främst bör det ha funnits någon slags bygdegemenskap för att klara av uppgifter som var övermäktiga den enskilda bosättningen och dess människor. Försvar och skydd mot utomstående kunde var en sak som enade folk, och man kan peka
på att uppförandet av några av Ålands sex fornborgar bör ha gjort som samlat arbete.

Fornborgarna är alla är lokaliserade till huvudöarna. I litteraturen har de med undantag för fornborgen på Borgö i Marsundet inordnats som defensiva bålverk, kanske i en landskapsomfattande vikingatida försvarsorganisation. Genom Marsundsborgens läge mitt i en viktig farled har forskarna givit denne anläggning en mer offensiv roll som gränsbefästning alternativt sjörövarnäste. Denna övergripande tolkning vilar på osäker grund eftersom inga mer omfattande undersökningar av fornborgar är gjorda. Utan tillgång till datering av anläggningstid och brukningstid går det inte att sätta in fornborgarna i något samhällelig roll.

I en av fornborgarna har arkeologiska undersökningar gjort, det är Borgboda fornborg som ligger i Saltvik. Den är Ålands till ytan största och och har uppförts på ett berg i anslutning till en nu genom landhöjningen avskuren vattenled mellan Saltvik och Sund. Befästningen är enkel, halva borgberget skyddas av tvärbranter medan ett murverk löper utmed de flackare delarna av bergets topp. Vid ingången finns en liten förborg där muren förstärkts ghenom en grävd vall. Murarna är låga och vetter mot farleden, möjligen utgör de fundament till en timmerkonstruktion. Fornborgens syfte har varit bevakning, borgklippan ligger vid den forna vattenledens smalaste del. Fosfatanalys och provundersökningar visade på tunna kulturlager där fynd av glaspärlor antyder att borgen varit i bruk under vikingatid. Någon permanent bosättning bör det inte ha varit, snarare kan det vara spår efter en garnison som varit på plats under årets segelbara månader. När farleden blvit uppgrundad förlorar platsen sin betydelse. 1500-talets kamerala material antyder att området under tidig medeltid varit i kronans ägo, detat kan tolkas som en återspegling av senvikingatida förhållanden med Åland införlivat i en mellansvensk maktsfär.

En gemensam syn på tillvaron i form av lagstiftning och andra levnadsregler krävdes också för att lösa konflikter inom den egna bygden eller mellan folk från skilda bygder. Vissa av sig själv eller andra utvalda tog säkert på sig uppdraget att föra folks talan i olika frågor vare sig det behövdes eller inte och hövdinge- eller ledarroller skapades. Man skapade ting för att på fredlig väg lösa problem.

Vi bör också räkna med att Åland, beläget mitt i en öst-västligt orienterad handelsled, inte kunde fungera som ett självständigt område. Det finns inget i fornlämningsmaterialet som antyder något slags härskarcentrum i övärlden varifrån området har styrts.Den övergripande makten och överheten befann sig säkert, som den även gör idag, på en plats utanför Åland. Detta maktcentrum kan ha varierat under tidens gång, och man kan i det medeltida källmaterialet spåra inflytanden från både östsvenskt och danskt håll. Styrningen utifrån behöver inte alltid vara stark, det kunde finnas perioder då Åland utgjorde en enhetlig och relativt självständig provins, kanske redan då uppdelad i den tredingsindelning som kan beläggas till medeltiden.

Kontakter mot öst och väst
Handel och handelsförbindelser med främmande länder kan ibland vara svår att visa med hjälp av arkeoligiskt material. Många viktiga produddkter som salt och honung, kanske skinn och slavar, lämnar få och närmast otolkbara spår i det arkeologiska materialet. Bristen på skriftliga källor underlättar inte. Men vi vet att Ålands läge gjort övärlden till en naturlig anhalt i den vikingatida handels- och färdleden mellan uppsverige och länderna i öster. Att också ålänningar varit engagerade i denna verksamhet visar de närmare 1400 orientaliska silvermynt som påtrtäffats i jorden. Mynten har funnits som nedlagda skatter, borttappade mynt från bosättningar samt som gravgåvor.

Sju större myntskatter är kända från Åland, en av dessa saknar vi kunskap om då den genast smältes ned efter upphittandet. De övriga sex har genomgått numismatisk analys som visar att två blivit nedlagda under 800-talet, en omkring 900 och tre efter mitten av 900-talet Samtliga mynt är orientaliska. De två 800-talsskatterna har längre spännvidd mellan äldsta mynt och slutmynt än de senare skatterna. Gemensamt för alla skatter var att det inte verkar vara mynten som sig utan silvrets värde man räknade. Många mynt är skadade genom prövning av silverhalten eller fragmentering för att anpassas till jämna vikter vid vägning.

De åländska myntskatterna från vikingatiden har en sammansättning som klart skiljer sig från de flesta av fastlandets genom sitt innehåll av endast orientaliska mynt, främst arabiska. Intressant och kanske förvånande är det ringa antalet västeuropeiska mynt som hittats på Åland, endast ett sådant är känt. Det kommer från en boplatsundersökning i Lagmansby, Saltviks socken, och är ett anglo-saxiskt silvermynt från 900-talets förra hälft.

På fastlandet har de flesta skatterna relativt sett en senare datering och består av en blandning mellan västerländska och orientaliska mynt. En förklaring kan vara att mynten följt olika införselvägar. Mynten på Åland verkar ha kommit dit såsom direkt import, som sedan avtagit när den östliga strömmen av arabiska silvermynt avstannat. Skatter med blandade mynt på fastlandet anses höra ihop med Gotlands uppsving som handelsmakt under 1000-talet, men där Åland hamnat utanför den gotländska intressesfären.

	Från Syllöda i Saltviks socken kommer ett av de praktfullaste föremålen från Ålands vikingatid. Den magnifika prydnadsnålen hittades där i en grav och är sannolikt tillverkad på Irland eller i England. Den är tillverkat i brons och huvudet är förgyllt. Ett liknande fynd har också gjorts i Birka.

Även om myntströmmen från Västeuropa har varit liten, så visar det arkeologiska materialet på ett inflytande från detta område.En del av vikingatidens vapen kom från kontinentala smedjor, och från det brittiska området kommer en praktfull prydnadsnål som är funnen i Syllöda i Saltvik. Alla pärlor som ingår i kvinnornas utstyrsel kommer är säkert importerade, med ursprung från västeuropa, bysans eller orienten. Några belägg på inhemsk tillverkning har vi inte. Smyckeprydnader visar på formmässigt inflytande från både svenskt och finskt håll, men det är möjligt att en del av detta behov tillgogosetts genom lokal tillverkning. Samma förhållanden bör ha gällt den textil som ingick i klädedräkten. För den burgne mannen gällde bör dessa samma villkor ha gällt även om det arkeologiska källorna ger svaga belägg.

Livet på landet
De materiella levnadsvillkoren för den vikingatida beolkningen var säkert goda under de tider man levde i fredliga förhållanden. Läget i anslutning till viktiga handelsleder mellan öst och väst gav ökat välstånd för vissa, och huvudparten av befolkningen levde av det som jorden och havet gav. Jordbruksbebyggelsen låg som större eller mindre ensamgårdar med långhuset som vanlig byggnadstyp. Husdjursbeståndet motsvarade dagens, man hade kossor, hästar, får och getter samt svin. Självklart fanns hund och katt och några gårdar hade möjligen tamhöns. Hur många djur en normal gård hade går inte att beräkna, men man kan ana att antalet kossor ibland kunde vara stort då rikedom kunde visads genom mängden av nötkreatur. Bland befolkningen fanns både rika och fattiga i ten social skala som löpte från en topp av sådana som betraktade sig själva som stormän ned till den trälklass som utgjorde samhällsstegens botten. Om det fanns trälar på Åland under vikingatiden kan disskuteras, men vi vet genom de svenska medeltidslagarna att träldom existerade ända in i medeltiden. Först 1355 förbjöds i lag att ha kristna människor som trälar.

I många fall låg bebyggelsen i anslutning till gravfälten och man bör också räkna med att den viktigaste kulturmarken låg relativt nära till. åkrarna.Sammanlagt finns 175 husgrunder från yngre järnålder registrerade och undersökningar har gjorts i 27 områden med bebyggelselämingar varvid utgrävningar gjorts i 45 husgrunder. Många grävningar är äldre och dåligt avrapporterade.

En bosättning kunde bestå av flera hus där de största var av långhustyp. Många husgrundskomplex kan haft lång livsläng, och det är därför svårt att veta hur många hus som var i bruk samtidigt. En undersökning av ett bebyggelsekomplex i Storhagen i Kulla, Finströms sn gav dateringar från 600-tal till omkring år 1000. Där fanns två treskeppiga stolpburna långhus, några timrade hus samt ett hus med enkelt, icke stolpburet stak. Någon strikt funktionsindelning av husen kunde inte göras, men bosättnongen verkar ha övergivits under oprdnade former. Ett tidigvikingatida långhus från Tjudnäs på Kastelholms kungsgård verkar däremot ha varit uppdelat i bostads- och fähusdel.

Det rikaste husgrundskomplexet finns i Kvarnbos Kohagabacke i Saltvik där undersökningar gjordes under 1950- och 60-talet. Till skillnad från andra lokaler har detta huskomplex förstörts genom brand. Grävningar gjordes i fem av områdets sju hus. Fyndsammansättningen antyder att det är fråga om en mer stormannalik bosättning med bl.a. importgods från öster i form av flera arabiska silvermynt och ett orientaliskt bältebeslag. Undangömt vid en härd hittades en liten skatt bestående av två undanstoppade fingerringar i silver. Ett rikt organiskt material har bevarats genom branden, och stora mängder rostad säd tillvaratogs. Undersöknngen har inte bearbetats vetenskapligt.

Vi vet inget om vikingatidens åkerformer, men det har i flera fall dokumenterats rester efter brukade åkrar där det i bottenskiktet syns bevarade årderspår i form av mörkare färgningar. i marken monner om jordens brukning. Någon stadsliknande bebyggelse är inte känd, men man kan räkna med att människor regelbundet samlades och träffades när det var ting eller annan större sammankomst.

De dödas vittnesbörd
Den kunskap vi har om den åländska vikingatiden kommer främst från arkeologiska källor där man med fornfynd och fasta fornlämingar som pusselbitar söker bygga upp en bild av ett sedan länge svunnet samhälle. Det är svårt att med hjälp av döda ting skapa liv. Särskilt som vi vet att det är just de dödas gravar som som vi använder när vi vill gestalta de levande.

På Åland var det vanligt att man brände de döda. Det finns exempel på jordande av döda (eller skelettbegravning som man mer slarvit uttrycker det) men dessa är mycket fåtaliga. Begravningsritual med bränning innebär att mycket information om den dödes klädedräkt och annan utrustning går förlorad i lågorna. Kremeringen utfördes oftasts på annan plats än begravningen så man kan bör räkna med att en del brända ben och föremål måste bli kvar på bålplatsen. Omständigheterna kan göra att en rik gravläggning för arkeologen kan betraktas som fattig.

Gravarna antyder att män och kvinnor behandlades lika efter döden, vi tror att det speglar förhållanden som också gällde när de levde. Den döde fick ofta med sig husdjur i form av hund eller katt, i enstaka fall även en häst. Det fanns också ben från får, nöt eller svin, men härär det snarare fråga om färdkost. Om äktenskap och samlevnad vet vi intet men det normala var säkert samma slags familjebildning vi har idag. I sällssynta fall finner vi dubbelbegravningar med både man och kvinna.Barn kan vara underrepresenterade i gravmaterialet men det kan hänga ihop med benens bevarandegrad och att ett bara ett litet gravmaterial är osteologiskt genomgånget.

Dräktskicket bör motsvara det vi känner från mellansverige, men kanske med lite östliga drag. Denna tolkning har byggts upp av de smycken och dräkttillbehör vi finner i gravarnas brandlager och jämförelser med motsvarande ledartefakter i andra mer välbevarade anläggningar från Sverige och Finland. Rekonstruktionen har förstärkts genom amtida avbildningar. Men vad vi ser i gravarna måste vara människornas finkläder, man tog det bästa de hade inför den sista färden.

Kvinnodräkten var relativt enhetlig. Man hade en veckad, närmast fotsid underklänning av fint linne. Över denna hängde en betydligt kortare kjortel med axelband, det var meningen att den´fina underklänningen skulle synas. Kjortelns axelband hölls ihop av de parvis förekommande ovala spännbuckor. Dräkten avslutades med en schal, som ibland kunde hållas ihop av ett tredje spänne. Det var vanligt att man prydde sig med pärlor. Antalet varierar, men kan som mest vara över tvåhundra stycken. Ibland kunde de förekomma i flera lager som ibland hölls samman av pärlsspridare i brons. Vanligt kombinrades glaspärlor med halsband i brons i form av kedjor eller spiraler. Ibland kan bronsspiraler också vara påsydda dräkten, något som är mer vanligt i Finland. Armband och fingerringar förekommer sparsamt. Kniv och ibland nyckel kunde ingå i den personliga utrustningen.

Mannen kunde ha en vid kolt över smala långbyxor eller tygtrumpor samt mantel eler kappa som bars assymetriskt för att lämna svärdsarmen fri. Kappan eller manteln kunde vara av mycket fint tyg. Den kunde fästas samman med ett ringspänne eller ringnål av irisk- skotsk typ, ett utsökt exempel på sådant är hittat i Syllöda, Saltvik. Till mannens utrustning räknas också vapen, även om de flesta mansgravar saknar sådana.I de vapengravar som finns ser man något av den beväpning som var bruklig på Åland. Det var vanligt med svärd och spjut, i sällsynta fall ingick sköld. Pil och båge förekommer. Däremot verkar den vikingatida vapenyxan inte ha varit på mode i åländska kretsar. Någon vikingatida hjälm är inte känd. Hästar finns i gravmaterialet, men man kan ana att den åländska krigaren inte var ryttare då fynd av de karaktäristiska vikingatida stigbyglarna saknas.

Vi märker att gravmaterialet speglar sociala skillnader bland befolkningen. Man har länge undrat om alla människor i det vikingatida samhället fick vad vi kallar en värdig begravning. Det finns en teori att att det bara är gårdarnas husbondefolk som vilar bland sina släktingar i gravfälten. De andra på gården har kanske fått enklare och för arkeologerna mer svårfunna gravplatser.

Tre gravfält, tre sociala miljöer
Många gravar har under årens lopp blivit undersökta på Åland, men trots det finns bara fyra fullständigt utgrävda gravfält. Tre av dessa är publicerade och ger oss lite information om olika slags bebyggelse och människor.

Det minsta av dessa gravfält låg i Godby vid Bol. Det undersöktes i sin helhet 1981–82 för att ge plats för en ny väg. Man fann 14 gravar med förvikingatida och vikingatida dateringar och det är fråga om ett gårdsgravfält som var i bruk mellan åren 600–1000. Alla var brandgravar utom en, och för brandgravarna kunde man konstatera att i två fall hade bränningen skett på platsen . Fynden är alldagliga. Intressant är att man kan tro att den obrända graven, som dateras till vikingatid, är den tidsmässigt sista anläggningen på gravfältet. Är det möjligt att nästa generation av gårdens folk begravdes på en kristen kyrkogård?

Gravfältet på Långängsbacken vid Kastelholm undersöktes 1962–1967. Brukningstiden har varit ungefär lika länge som Bol. Det var betydligt större och innehöll bortåt 100 gravanläggnngar med 37 gravar som genom sina fynd kunde dateras till vikingatid. Det bör här varit fråga om en mer befolkningsrik bosättning än vid Bol. Brandgravskicket var nästan allenarådande, och i sällsynta fall hade de döda bränts på samma plats som de begravdes. I endast en gravanläggning hade jordning skett, men här saknas daterande fynd. Som helhet var gravgodset var sparsamt här, men man anar ändå en större rikedom. Det fanns några mer statusbetonade gravar här, en vapengrav med svärd och några brandgravar som hade så antal järnnitar att båtbegravningar kan förmodas. Handel har spelat viss roll vilket visas av ett par fynd av arabiska mynt, några vikter samt föremål som som kommer från både svenska och finska fastlandet.

Det tredje totalt undersökta gravfältet på Åland är Larsas Kvarnbacke i Bertby, Saltvik. Några anläggningar grävdes 1950 och arbetet slutfördes 1957–1960. Gravfältet var stort och omfattade inte mindre än 140 anläggningar. Fynden visar att gravfältet använts från 600-tal till 1000-talet och det finns ca 30 daterbara gravar som kan hänföras till vikingatiden. Även här dominarar brandgravarna med ett litet inslag av nedläggningar av obrända lik. De sitnämnda gravrna som är fem till antalet är fyndtomma och förmodligen sena och kristet influerade.

I motsats till de andra gravfälten bör Larsas kvarnbacke representera en stormannabosättning, dvs en gård vars inbyggare socialt höjer sig över befolkningens flertal. Här finns flera gravar med förhållandevis rika fynd som gör att man kan anta de döda haft hög status i livet. Många av de begravda var också unga individer, kanske lovande barn och ungdomar som dött i förtid. Från vikingatiden fanns inte mindre än 15 vapengravar, och av dessa innehöll 12 svärd. De som bar svärd var alla vuxna men däremot var två yngre pojkar utrustade med ett spjut. Flera av vapnen var damaskerade. Två gravar innehöll 2 svärd och 2 spjutspetar. En av dessa var så rikt utrustad att den bör betraktas som en hövdingegrav. Intressant är att denna anläggning också är en dubbelbegravning med ben från en vuxen man och kvinna men där det manliga gravgodset överväger. Det stora antalet nitar i brandlagret antyder också att det kan vara frågan om en bränd båtgrav. Det finns minst två till möjligen brända båtgravar på gravfältet, kanske fler. Frågan är bara var man drar gränsen för hur många nitar man vill ha för att göra en båtgrav.

Runor och runinskrifter
Runstenar och runinskrifter hör samman med vikingatidens Skandinavien De flesta sådana från denna tid finns i det svenska landskapet Uppland. På Åland, vars kulturkontakter under hela yngre järnåldern varit riktad mot det hållet, finns nästan ingenting. Vad vi har är ett par uppteckningar från 1600-talet om två redan då försvunna runstenar på Kökar. Runstenarnas frånvaro i den åländska vikingabygden är ett mysterium. Skilda förklaringar har framkastats, men de är av så diametralt olika slag ingen bredare tolkning av frågan kunnat göras. Många faktorer bör ha spelar sin roll, bl.a. kan den åländska rapakivibergarten varit mindre lämpad för bestående inristningar.

Det finns även en runliknande inskription på ett medeltida kalkkors i Sund. Med runliknande menas att inte alla runforskare har velat tolka inristningen som runor. Men nog är det runor, det tyckte i alla fall Sveriges första runforskare Johannes Bureus när han i början av 1600-talet besökte platsen. Han ritade av tecknen och ristade sedan in en kopia av inskriften på en bergklippa intill Kastelholms slott. När den återfanns på 1960-talet väckte den stort uppseende bland arkeologerna. Sundskorset med dess ristning, där namnet UINI kunde tolkas, hade nämligen tidigare tagits som ett bevis på att Ansgars Birka hade legat på Åland. Nu fick även tvivlarna belägg på att inskriften kunde bestå av runor. Idag kanske Birkas lokalisering till Åland är förlegad, men trots detta finns Sundskorsets inskrift. Det är möjligt att det medeltida korset med sin inskrift står som minne från en folklig tradition som gjort gällande att övärlden en gång besökts av biskopen Unni. Om denna tradition är sann eller inte går däremot inte att visa.

Kult och religion
Den hedniska kulten har lämnat få spår efter sig i det åländska materialet, men vi tror att den har likheter med det lilla vi vet från det nordiska kulturområdet.Tro och kult var förmodligen av privat natur, och som en manifestation ser vi begravningsriualerna. Gravfälten är hedniska där bränningen av de döda tillsammans med personliga ägodelar, matsäckskorg och ibland husdjur står i stark kontrast mot den kristna jordfästningen av bara den döde. Vi kan ana en övergång mellan hednisk och kristen sed i de fall vi finner spår efter fyndfattiga och obrända bisättningar bland vikingatida brandgravar. Specifikt åländskt är de lertassar som ibland hittas i brandgravarna. Vilken roll de spelar vet vi inte, förmodligen tjänade de som magiskt skydd för den döde.

Gravformer och gravattribut kan också ha olika kultisk betydelse, vissa gravhögar har resta stenar eller stenklot, andra omgärdas med kantkedja eller kantränna. Gravhögen och den mer låga, runda övertorva stensättningen överväger, men det finns även fyrsidiga, tresidiga och skeppsformade gravar. I enstaka fall förekommer även större rösen bland gravarna, men inga undersökningar har gjorts för att tidsfästa dessa. Det har också visats att somliga anläggningar kan vara en gravform utan begravning vilket är fallet för några undersökta skepssättningar. Man kan tolka dessa som minnesvårdar för sådana som tillhört genmenskapen men dött på annan plats.

Vissa inslag av kult kommer också i fyndmaterielet från undersökta husgrunder, med bl.a. amuletter i form av torshammarringar.

När och hur skiftet mellan hednisk och kristen tro skett på Åland har länge debatterats, men det arkeologiska material vi har idag lämnar ingen lösning. Tanken på ett tidigt kristnande finns men kan inte beläggas. Det finns också en teori om att ögruppen avfolkas efter år 1000, men den del som bygger på negativ bevisföring i form av brist på runstenar och kontinentala myntfynd förtjänar ringa tilltro. Mer underbyggd är ortnamnsforskaren Lars Hellbergs utredning i frågan, men svagheten hos honom är att han inte prövar sin hypotes kritiskt utan förutsätter att den är sann. Hans slsutsatser bygger också på en allt för stark tro på ortnamnens oföränderlighet genom tiden. Vad vi säkert kan säga är att när vikingatiden slutar så glider Åland verkligen in i den mörka medeltiden.

Litteratur
Matts Dreijer. Arkeologiskt nytt från Åland 1958. Åländsk Odlding 1959.

• Matts Dreijer. Arkeologiskt nytt från Åland 1959. Åländsk Odlding 1960.
• Matts Dreijer. Arkeologiskt nytt från Åland 1960. Åländsk Odlding 1961.
• Matts Dreijer. Det åländka folkets historia. 1:1 Från stenåldern till Gustav Vasa. Mariehamn 1993.
• Marita Karlsson. Från hydda till hus. Den åländska gårdens förhistoria. Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 33. 1997.
• Ella Kivikoski. Kvarnbacken. Ein Gräberfeld der jungeren Eisenzeit auf Åland. Helsingfors 1963.
• Ella Kivikoski. Finlands förhistoria. Helsingfors 1964.
• Paul Wallin. Kvarnbacken. Osteologiska analys. Rapprort över brända ben från Larsas Kvarnbacke Bertby 2.4,Saltvik sn, Åland. /stencil/ 1986.

Fotnot: Artikeln är ursprungligen publicerad i SFV-kalendern 1999 – Vi och vikingarna , utgiven av Svenska Folkskolans vänner och tryckt i Ekenäs 1999. I kalendern finns också andra artiklar som handlar om vikingatiden i Finland.