INGBY
Jomala kommun

Ingbyberget bjuder på gravar från bronsåldern
Några kilometer norr om Mariehamn ligger byn Ingby i Jomala kommun och intill den det nästan 70 meter höga berget. Bara utsikten därifrån över Lumparen och östra delarna av fasta Åland gör berget värt ett besök. Men det bjuder också på ett par gravrösen från bronsåldern, en mäktig stenåker och en sägenomspunnen grotta, där människor sägs ha bott under Karl XII:s krig på 1700-talet.

Bronsåldersrösena på berget
Under den äldre bronsåldern (ca 1800–1100 f. Kr.) placerade man ofta gravrösen i höjdlägen, på platser med öppna vyer, så att de skulle ses på långt håll. Det anses troligt att de i många fall fungerat som revirmarkeringar. De här två rösena ligger nära toppen på det 66,8 meter höga Ingbyberget. Utsikten mot sydost och innanfjärden Lumparn skyms i dag av barrskog men när rösena anlades var vyn troligen öppen. Någon näraliggande boplats från bronsåldern är inte känd. Överhuvudtaget är få boplatser från den tiden kända på Åland.

På Åland förekommer liknande rösen på många bergshöjder. De är också vanliga i södra Sverige och längs Norrlandskusten, liksom längs stora delar av de finska kusterna. Rent generellt daterar man de större rösena i höjdläge till äldre bronsålder, medan rösen från yngre bronsåldern ofta är mindre och påträffas längre ned i terrängen.

Från början var många av rösena omsorgsfullt uppbyggda men under årtusendenas lopp har de rasat ut över kanterna och förlorat sin ursprungliga form. Av de här två rösena har det mindre bibehållit en del av sin kallmurade yttersida. I det stora röset kan man iaktta en fyllning av mindre stenar som delvis förefaller vara skörbrända. Inuti rösen från bronsåldern förekommer ofta dolda konstruktioner i form av stenringar, kallmurade väggar och stenkistor. Under den äldre bronsåldern begravde man ännu i stor utsträckning de döda obrända. Gravfynden är i allmänhet obetydliga eftersom ben och metall lätt förstörs när rösena utsätts för ständig genomströmning av regnvatten. Ett av de här rösena skall ha undersökts av arkeologen Björn Cederhvarf någon gång mellan 1900 och 1910 men inga resultat är kända.

Stenåkern Knapplarna

Uppe på Ingbyberget ligger Knapplarna, en av Ålands många stenåkrar. Stenåkrarna är fält av stenar som brutits loss från den omgivande berggrunden eller förts dit av inlandsisen. De är fornstränder som en gång bearbetats av havsvågorna, därför är stenmaterialet ofta avrundat och slipat. Stenåkern på Ingbybergen som ligger på 61–65 meters höjd formades av Ancylushavet för över 7000 år sedan.

Stenarna har kommit väl till pass vid byggandet av de två bronsåldersrösen som finns en liten bit söderut från stenåkern (se ovan). Placeringen högst uppe på ett berg med vidsträckt utsikt över bygden är typisk för gravar från äldre bronsålder. En rastplats med bänkar och bord finns anlagd med fin utsikt över östra Jomala och Lumparn.

Den sägenomspunna grottan

Enligt sägner som folklivsforskare samlade in runt sekelskiftet skall grottan på Ingbyberget ha hyst människor i forna tider. Det berättas om en gammal gumma som under stora ofreden flydde undan de plundrande och mördande ryska trupperna. Hon tog sin ko med sig och vandrade iväg genom skogen tills hon kom till Trollkyrkan, som grottan tidigare kallades i folkmun. Där skall hon sedan ha bott med sin ko. Historien förtäljer dock inte hur länge hon blev kvar där. Åland var ockuperat av ryska trupper åren 1714–21.

Vi vet inte hur mycket sanning det ligger i historien, men visst kan vi föreställa oss hur den gamla med seg envishet bestämde sig för att överleva mot alla odds. Hon måste ha smugit sig runt i bygden och letat efter mat och användbara småsaker i de övergivna eller brända gårdarna, hela tiden lyssnande efter kosackhästarnas hovar eller prasslet av framsmygande soldater. Hon måste ha burit och släpat granris och kanske halm för att inreda det ogästvänliga bergsrummet inför vinterns annalkande hot. Bara att få ihop vinterfoder åt kon måste ha varit ett jättearbete. Det gällde att ständigt vara vaksam, de ryska trupperna rörde sig ofta runt i det övergivna landskapet och någon gång kunde en svensk spanare passera, på jakt efter information om det militära läget.

Hur firade hon sin första jul i grottan? Vaknade hon på juldagsmorgonen, hopkrupen mot den breda, varma sidan på sin lugnt idisslande kamrat? Hasade hon sig fram i kölden och tände morgonbrasan med valna fingrar medan tankarna gick till förra årets julotta i Jomala kyrka? Vågade hon sig alls ned till bygden när snön låg och varje steg lämnade ett avslöjande fotspår? Går det alls att överleva en vinter under sådana förhållanden? Kanske hon bodde i något övergivet hus under vintern. Vi kan bara förlita oss till vår fantasi, historien om gumman innehåller inga detaljer.

En annan sägen berättar att det har bott folk i grottan »i forntiden». Där skall bland annat ha vistats »illa beryktade rövare» som gjorde trakten osäker. Som en följd av rövarbandets vistelse där lär platsen senare ha utsatts för spökerier och allmän oro.

Det är ganska vanligt att det förekommer sägner om rövare i de till formatet nog så anspråkslösa grottorna på Åland. Den muntliga traditionen innehåller också uppgifter om skatter som skall vara omsorgsfullt gömda längst inne i grottrummet. Grottorna tycks alltid ha utövat en dragningskraft på folkfantasin men man får väl tyvärr vara skeptisk till den faktiska sanningshalten bakom många av berättelserna.

Den lokala traditionen berättar också att häxorna samlades i grottan i Ingby för att utöva sina ritualer under påsken. Berget ovanför grottan använde de som dansplats.

Vill man ta sig in i grottan uppifrån berget finns det en trång och knepig väg som är utmärkt med skylten »Svåra vägen». Man letar upp skylten och söker sig längst in i klyftan. Där finns en något mer än mansbred öppning där man kan slingra sig ned med fötterna först.

Förr kände man till en järnring som forntida sjöfarare ska ha fäst i bergssidan för att förtöja vid. Trots idogt letande på senare tider har ännu ingen träffat på den. Det sägs också att de som tidigare sett den aldrig har kunnat hitta den igen vid sitt andra besök.

Så om du ger dig ut för att leta efter den och faktiskt hittar den måste du markera den tydligt. Annars blir det att börja leta från början igen.

Vägbeskrivning